Sova gör man på nätterna!

Det är med att sova när man är tre månader gammal. 

Vår lilla bebis sover sedan cirka 2 månader eller jaaa 1,5 iallafall hela nätterna.

I sin egen säng!

Han lägger sig runt halv nio, nio sen sover han till sju på morgon,

ett riktigt underbarn helt enkelt. 

Således så lider jag inte av något "ständigt-avbruten-sömn-syndrom" som följs av nån slags "får-jag-inte-sova-snart-dör-jag-syndrom". 

Men i natt så hände det klockan tre noll noll vakna Lilla e och var vrålhungrig.

Jag har nog aldrig vart så förvirrad som när jag var ute i köket för att värma ersättningen,

av någon anledning så var jag ju tvungen och väcka V i förvirringen också. 

Åhh, vad ger dig rätt och snälla när det händer en gång kanske du tänker nu?!

Jag gnäller inte men jag är fortfarande lite förvirrad över att gå upp mitt i natten. 

Det är klart den första månaden gick jag ju upp på natten en eller två gånger men det räknas ju inte. 

Då är ju bebben så liten och gör ju inget annat än och sover och äter..

Då var det ju så lätt och smidigt allting så då var det inga konstigheter och gå upp på natten,

fast det tyckte jag väl säkerligen inte då i och för sig. 

Det är inte klokt vad snabbt tiden går!

Man lever så mycket i nuet med en liten vars högsta önskan är att kunna sitta själv eller att han skall få in fötterna i munnen att förra veckan känns som en ocean av tid. 

V skrattar åt mig när jag säger; När Lilla e var liten...

Då dör V av skratt, för han är ju fortfarande liten. 

Men inte i mina ögon,

för det går inte och jämnföra honom nu och när han var sådär en vecka eller två.

Så vad ville jag säga med detta inlägg,

njaa inget egentligen förutom att jag var uppe en gång i natt!

/E