Inte riktigt men nästan..
Jösses här går det undan,
igår satt vi som två stolta tuppar och beundrade vår fantastiska lilla son som kryper så fint.
Knappt har jag hunnit smälta att han blivit så stor så att han kryper för än har klättrade ut gåstolen på förmiddagen.
Eller klättrade är inte rätt ord, mer en framåt volt ner i tidningsstället.
Med andan i halsen och hjärtat bultandes, sätter jag ner honom på golvet för att förhindra ännu en framåtvolt (och en eventuellt bruten nacke).
Jag fortsätter med min disk och nästa gång jag sneglar åt sidan STÅR han plötsligt upp med gåstolen som stöd och försker ta sig i den igen!
Herregud den ungen alltså.
Låter som en himla massa skryt men samtidigt som jag är så stolt att jag håller på att dö så känns det lite vemodigt för var sjutton tog min lilla bebis i vägen?
/E
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar